Lina på sjukhus

Onsdag 12 augusti lades Lina in på ett av Skellefteå lasaretts isoleringsrum på barnavdelningen pga av hög feber, kliande röda utslag och magsmärtor.

På fredagen veckan innan hade hela familjen varit och badat på Kågebadet tillsammans med grannarna. Det var en solig och fin dag och barnen hade kul i vattnet hela dagen. Lina vågade t.o.m testa rulla runt i den stora bollen samtidigt som Alma. Men en liten stund innan vi skulle fara sprang hon på plattorna och ramlade och skrapade knäet lite grann. Tur att vi hade med oss plåster.

Följande dag hade Sam kalas i Högliden. En solig och fin dag då alla barnen trotsade den något kalla vattentemperaturen (max 18 grader) och badade nere vid stranden.

På natten mot söndagen fick Lina plötsligt hög feber (över 39 grader) och illamående (hon kräktes upp lite korvskinn från gårdagens middag i stugan). Hon var lite hängig på dagen men blev bättre och bättre.
På måndag morgon var hon helt feberfri (36.7 grader) och pigg och glad igen, men jag höll henne hemma för att hon skulle få vila upp sig ordentligt. Grannbarnen, som hade semester fortfarande, skulle fara och bara på Mobackenbadet. Och Lina ville såklart följa med. På vägen dit sprang hon lite för fort ner för backen, ramlade och slog upp samma knä igen, men lite värre. Det såg ut att vara ganska mycket asfalt i såret, så jag bestämde mig för att åka till vårdcentralen med henne för att tvätta upp såret ordentligt. Embla bedövningsplåster hjälpte inte så mycket så sköterskan ville ge henne en spruta direkt i såret för att kunna få bort allt skräp. Det uppskattade inte Lina, det gjorde för ont. Så efter sprutan fick ingen röra såret mer. Men såret var vid det här laget ganska rent ändå, så Lina fick ett stort plåster och sedan for vi hem.

Natten mot tisdag fick Lina hög feber igen, den här gången mellan 40-41 grader. Ett kort besök på vårdcentralen visade inte några tecken på streptokocker eller urinvägsinfektion. Lite förhöjd snabbsänka dock. Troligen ett virus, sade sköterskan. Dagen efter, på onsdagen, var hon dock fortfarande dålig, kring 41 grader feber, ingen matlust och lite ont i magen och små kräkningar. Vid det här laget hade hon även börjat få små röda utslag på händerna och fötterna. Efter ett besök hos doktorn på vårdcentralen skickades vi vidare till barnavdelning på sjukhuset.

På sjukhuset kontrollerades Lina av flera läkare som hade olika teorier om vad hon kunde ha drabbats av. Kanske hade hon en lite ovanlig sjukdom som kallas Kawasaki, men man visste inte säkert. Eftersom hennes sjukdomstillstånd var ovisst, tilldelades vi ett isoleringsrum på barnavdelningen. Där fick Lina sedan ligga inlagd i 8 dagar. De röda utslagen blev värre och värre, och nu svullnade även händerna och fötterna upp. Hon fick sår i munnen och även i ändtarmen, vilket gjorde att hon inte ville äta eller få medicin i rumpan. Därmed sattes dropp in. Men efter ett tag fanns det inte fler ställen på armen att sticka in kanylen med dropp, så hon fick åka till operationssalen och få en kanyl insatt på ena sidan om halsen i stället. Nu slapp vi besväret med att sticka henne i armen vid varje kanylbyte, vilket var skönt.

Jag och Lars turades om att sova med henne på nätterna, som var ganska besvärliga med avbrott för intag av medicin, byte av dropp, samt massage av fötterna när de kliade som värst. Doktorerna funderade på vad hon drabbats av, det stod mellan Kawasakis sjukdom och en annan liknande sjukdom som kallades Henoch Schönlein. Med tanke på utslagens utseende och övriga symptom hon hade, blev deras diagnos slutligen Henoch Schönlein purpura, en sjukdom där kroppens immunförsvar angriper små kärl i hud, leder, tarm och njurar. Sjukdomen börjar ofta efter en övre luftvägsinfektion, men den kan också utlösas av mediciner, exponering för kyla eller kemiska ämnen. Sjukdomen orsakas av en reaktion där immunförsvaret svarar felaktigt.

När läkarna efter några dagar beslutat att gå vidare på detta spår, sattes kortison in. Efter detta blev Lina snart bättre. Febern gick ned, utslagen bleknade och snart dämpades även svullnaden och kliandet. Lina började vilja smaka lite isglass och pappas chips och snart vågade hon även prova korv med bröd, som hon beställt. Vilken vändning! Vi var inte längre isolerade, eftersom detta inte var någon smittsam sjukdom. Så nu fick Lina börja göra små utflykter. Med hjälp av rullstol besökte vi sjukhusets lekpark i närheten och lekterapin som var längre bort i korridoren. Där hade Lina roligt och kunde börja skratta igen. Snart kunde hon lämna rullstolen på rummet och gå till lekterapin utan hjälpmedel. Lektanten Ulla på lekterapin blev en uppskattad vän.

Efter en vecka fick Lina slutligen komma hem igen. Kortisonet skulle hon fortsätta att ta hemma, i en nedtrappande dos. I början var det lite svårt att ta tabletterna. Hon återvände till sjukhuset ett par gånger för att ta kortisonet i dropp. Men genom att krossa dem i en tablettkross och bädda in krosset i lite fruktyoughurt, så hittade vi snart en metod som funkade. På lördagen skulle Lina till sjukhuset för att ta bort kanylen i halsen. men då visade det sig att den redan lossnat, under natten. Vilken tur att Lina precis lärt sig att ta tabletterna själv.

En vecka till fick hon ta det lugnt, och var bara på förskolan 3 timmar per dag. Men det gick bra och hon åt väldigt bra på förskolan, så sedan var det full rulle som vanligt igen!

En kollega till mig hade haft samma sjukdom när han var 4 år. På den tiden trodde de att sjukdomen kunde utlösas av psykisk stress. (I hans fall trodde de att han fått sjukdomen pga att han fått ett litet syskon). Den teorin skulle kunna passa in även på Lina. I så fall tror jag att det var såret på knäet och sprutan i såret som gjorde att sjukdomen bröt ut. Om hon inte hade slagit upp såret igen på måndagen hade hennes kropp kanske klarat sig bättre, eftersom febern hade gått ner igen efter det första utbrottet. Det kan även ha varit det lite kylslagna badet på Kågebadet (eller i Högliden) som var en utlösande faktor. Eller kanske en kombination av kylan från vattnet och såret. Men det är det ingen som riktigt vet. Inte ens läkarna var helt säkra på att det verkligen var Henoch Schönlein hon hade fått. “Huvudsaken att hon nu är frisk” som en läkare sade…!

Similar Posts